Vad vill man med sitt liv??
Hur vill man att ens liv ska vara, se ut.....
Ja jag vet faktiskt inte men jag vet att jag vill ha ett normalt liv.... ja ett normalt liv med en hel familj, lycka, och allt det där man har med den man är ihop med och älskar, alla de där pusselbitarna på plats som sagt.....
Vet inte om det har att göra med att jag levt ensam med mina två stora söner nu i 7 år... eller om jag börjar bli för gammal.... och börjar inse att jag aldrig kommer få ha det........kanske börjar jag bli rädd... rädd för att alltid ha det så här......???
Men vad ska jag göra? Jag har en pojkvän/särbo som jag älskar... och som jag drömmer om att få allt det där med...... men någonstans inom mig så vet jag att så kommer det inte bli på många år... och då är man ännu gamlare....
Aldrig blir saker som man sagt... såg så enormt framemot en fin jul med oss alla... men icke... alltid är det nått....Alltid...
Jo jag klarar mig väldigt bra sj... har jag alltid gjort.... men något inom mig kommer hela tiden upp jämnt och hela tiden..... jobbigt men orkar inte ha det så hur länge som helst....
Ja kanske har rädslan tagit över jag som alltid övervunnit min rädsla när den kommit krypande.... men jag vet ju också att man kan inte alltid vinna över den en dag faller det.... fan =(
Ja annars händer det inte mycket här är ju gött deppad över min arbetssituation och så..... men lever som alltid på hoppet även här.... får nog stå upp på det ganska rejält att jag är BBB= Blond Blåögd och Blåst... bara å inse....
Med killarna är det bara fint men mycket som sker i deras liv nu och det är krävande... men va på ett möte igår så nu drar jag igång en stor procedur med min Kewe... och ska även ta ett möte för Joey...
Jag står maktlös för dom när det gäller deras far ..... och jag får ta så mycket skit från dessa två killarna pga han... orkar inte höra min Joey ligga i sängen och grina och ropa efter sin pappa av saknad och en stor kille som Kewe som tar ut sin ilska konstant på mig, Joey och Liam........ och alltid i slutändan när vi pratat efter hans utbrott, när han gråter sig sönder och samman och allt beror på hans pappa som inte finns i hans liv heller....
Så ja jag mår skit när jag ingenting kan göra för dom i den frågan för bollen ligger hos deras far som exakt va han behöver göra för att träffa dom och det är bara att ta telefon och ringa ett samtal till familjerätten och det vet han för det va det sista jag sa till han i början på sommaren... och jag blir så jävla trött på att höra att jag nekar han å träffa killarna för det har jag aldrig gjort under dessa 7 åren jag har legat på och tjatat men har bara lovat och sen inte hämtat dom och då kan ju fatta hur killarna känner sig idag... efter alla svek!!!
Så så är det!!
Skönt å få skriva av sig lite i alla fall även om jag skulle kunna skriva en hel bok om mig och mina barns liv...... så här är ju lite....
Ha det gött alla mina läsare!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar